Nu tre år senare har jag en ca två veckor kvar tills jag håller en examen i min hand. Jag lovade mig själv att komma in på Grythyttan och jag lovade även mig själv att jag skulle ta examen, trots alla hinder jag mött på vägen med kuggade tentor, gråt, skratt och tårar. Jag minns vilken ångest jag hade när jag flyttade hit, flyttade hem från mina föräldrar för första gången. Flyttade från alla mina fina vänner, jag skulle påbörja ett helt nytt liv. Allt från början. Jag grät mycket, oj vad jag grät i början...flera nätter i rad panikgrät jag i telefon och beklagade mig för min vän V. Jag ringde min far ett x antal gånger och sa att banne mig vad jag ska hoppa av. Hans svar var alltid: Hoppa av då. Och då blev jag så arg, och nu i efterhand inser jag att det var det som var hans mening. Han ville få mig arg då han vet att jag hatar att ge upp, jag ger oftast inte upp. Jag krigar om jag så måste, men har jag bestämt mig för något så spelar det ingen roll hur mycket tårar som spills på vägen så är det ett måste att jag klarar det. Jag tror aldrig att jag hade klarat det utan mina fina vänner jag träffat här, det är så jävla tufft att lämna det. Speciellt min fina vän J, min andra halva som umgåtts med mig nästintill varje dag...och jag förstår inte hur två människor kan vara med varandra så mycket utan att aldrig bråka. Visst, ett kaxigt svar hit och dit men inget mer sen är allt bra. Jag trodde lika lite nu som då att jag skulle träffa en vän för livet. Men ack så fel jag hade, vänskap...det är svårt att definiera ordet nowdays. Men det är enkelt med J, vi behöver inte prata varje dag när vi är på hemmaplan för att allt ska vara normalt när vi ses igen, utan det blir det bara. Vi kan bara sitta i samma rum utan att prata och att det blir en skum situation. Vi har nästintill samma humor, vilket inte kan bli bättre. Den kroatiska motsvarigheten till Johanna är Ivana, det är lite lustigt. Hon kan till och med några få kroatiska ord, och den lilla blatte tjejen i henne har allt växt fram under tiden vi umgåtts. Hon är en så himla härlig person och till och med hennes negativa sidor älskar jag för de kompletterar mina så jävla bra, haha så det finns fan inget negativt...och tänk...tänk att vi även snart genomfört vårat examensarbete tillsammans, det där arbetet som ska ge oss båda ett bevis i handen. Jag är stolt över att vi klarat det ihop, och på vägen haft så jävla roligt. Lika snabbt som mina tre gymnasieår gått, så har mina högskoleår gått lika snabbt. Och det är om 15 dagar dags för mig att lämna Grythyttan, lämna min fina vän och även vänner. Det är tufft. Helvete vad det är tufft.