Det där med att ta examen (haha vet, evigt tjat om det), jag är så himla stolt över mig själv att jag snart är klar. Jag är stolt för att jag är den första i släkten som tar en examen, klapp på axeln! När jag började här var det ett rent helvete, jag saknade min familj något fruktansvärt mycket och ville bara hoppa av. Varje gång jag kuggat en tenta eller varje gång som en redovisning gått dåligt ringde jag till far min och grät (ofta när jag kuggat en tenta) och bara förbannade mig själv hela tiden att jag började ens plugga. Far min tröstade mig och ibland sa han även; Hoppa av då, vill du inte så vill du inte. Men du har klarat det hittills du klarar resten. Kämpa! Och jag minns hur arg jag blev varje gång han sa att jag skulle hoppa av, och hur många gånger jag slängt på luren i örat på honom. Hur många gånger jag klagat på att jag bor i en skitskog och att jag inte har något uteliv här, och varje gång sa mamma; Det kommer, skolan först. Hur arg blir man inte då? Haha, lilla mamma.. Nu, tre år senare (snart) är jag klar med min utbildning. Inga rester efter mig, alla tårar jag fällt, all svett och plugg, all stress och magkatarr jag fått stå ut med...allt är värt känner jag nu hädanefter! Jag är så stolt.

Jag vill med detta inlägg egentligen tacka min fina familj, främst min mor och far för deras enorma stöd genom tuffa tider. Vill även tacka min släkt, för deras enorma stöd finns inget bättre att höra när de säger hur glada de är för min skull och hur stolta det är. Det är som musik i öronen för mig. Jag blir lika rörd varje gång och är så tacksam för all stöd jag fått. Jag är så otroligt glad att hela min familj och all min släkt bortsett från sex stycken kan närvara på min examensdag här i Grythyttan, se mig stå där i kyrkan och få ett litet diplom! Och självklart vill jag tacka mina fina vänner som funnits där för mig under denna tid och stöttat mig! Så, tack jag älskar er alla!