Jag vet att jag lovar mig själv, men även mina läsare att jag återigen ska börja blogga. Men sen händer det inget, kommer alltid något imellan och jag glömmer bort bloggen och mina löften till er. Kanske är det för att i Norge kretsar allt kring jobb och när man väl inte jobbar vill man antingen slappna av hemma framför en film och ett hav av serier eller bara umgås med vänner. Ibland är det tufft för mig att vara i Norge, jag saknar min familj och mina vänner hemma. Man saknar tryggheten helt enkelt. 

Jag har haft en jobbig period det senaste, jag har varken vetat ut eller in. Det har varit som ett hemskt krig i mitt huvud som inte velat ta slut. Det är fortfarande inte över, de håller fortfarande på men det blir bättre med tiden. Jag har under denna tid insett vilka vänner som är till för att hålla hårt i och vilka som faktist inte är värda att hålla sig tätt intill på utan bättre hålla dem på avstånd. Har funderat verkligen varför man först inser sådant här vid just jobbiga stunder i ens liv, varför man inte inser det när man mår som bäst...Varför kan man inte se igenom det då lika lätt? Kan vara att jag är så blind vad det gäller vänner och familj, jag vill alltid se det bästa i folk och jag bryr mig så fruktansvärt mycket om hur mina vänner har det när jag vet att de mår dåligt, vad de vill och inte vill att jag glömmer bort mig själv. Det är ett mysterium det här, vad jag egentligen vill komma fram till är att ta hand om varandra och ställ upp för varandra och håll de som är värda dig nära, för det är dem som kommer att vara där när du som mest behöver dem!


...och jag lovar, ska försöka komma tillbaka till mitt bloggmode igen. Jag saknar det lixom, så why not?